7 April 2018 vaknade jag vid 5-tiden på morgonen av att jag hade fruktansvärt ont i underlivet, liksom över kissblåsan och neråt. Jag hade så ont att jag inte kunde röra mig själv utan fick peta på Micke så han vaknade. Jag är ganska tålig som person och blir väldigt sällan sjuk men det här var ren katastrofkänsla. 100 tankar for genom huvudet. Jag har alltid varit otroligt rädd för att få framfall (efter en helt vansinnig historia från min mor, tack för den 😉 ) och var helt övertygad om att det var det som hänt. Men efter att ha försökt känna efter så konstaterade jag att allt var på sin plats.
Efter ett par dagar opererade de bort äggledaren och cystan och jag blev kvar på sjukhuset med smärtlindring i några dagar, sammanlagt blev det 10 dagar på sjukhus den vändan.
Här måste jag få berätta om Gunnel 🙂 En kvinna som jag delade rum med under flera dagar på sjukhuset. Hon hade ju sina egna bekymmer men vi kunde prata och skratta åt allt elände och det var en sån befrielse! Om du läser detta Gunnel ska du veta att jag ofta tänker på dig och är så tacksam att du fanns där då.
Nu analyserades cystan. Den visade sig innehålla aktiva cancerceller och jag fick gå på en mängd olika röntgenundersökningar och provtagningar.
Den 9 maj var jag och Micke på informationsbesök hos min läkare Maziar på kirurgkliniken här i Västerås. Han berättade då att de hittat vad de trodde var huvudtumören till den som satt på äggledaren. Den satt på tjocktarmen. Nu fick jag göra både gastroskopi- och koloskopiundersökning (under lätt narkos tack o lov!). Sedan fick jag fick åka till Uppsala och Akademiska sjukhuset och göra en slags röntgen som kallas för PETscan. Då får man radioaktivt ämne injicerat och i röntgen blir då aktiva cancerceller självlysande. Vilka jäkla grejer någon smart människa har kommit på! Den röntgen visade på att det fanns cancerceller på mjälte, livmoder, blindtarm, tjocktarm, bukspottskörteln och en diffus förändring på levern.
Under de första veckorna av utredningar hade jag inte tänkt så mycket på att jag faktiskt hade cancer. Jag mådde ju inte dåligt och hade inget att oroa mig för….
Det som var jobbigt var att berätta för barnen. Precis som för Micke och mig kom det ju som en chock. Att man kan vara så sjuk även att man inte känner något som helst av det.
Alla ord känns så laddade. Tumör. Cellgifter. Operation. Cancer.
Vi bestämde oss direkt för att vara så ärliga som vi bara kunde och jag visste att framförallt Nellie skulle genomskåda mig direkt om vi inte berättade allt. Tjejerna tog det ändå helt ok. Vi var ledsna tillsammans. Nellie och jag pratade mycket om hur det skulle bli om jag skulle ligga på sjukhus. Emelie frågade om det smittade. Så fantastiskt bra fråga! Även om svaret för oss vuxna är helt självklart så är det ju ändå inte det.
Jag hade då och har fortfarande en overklighetskänsla kring allt som har med cancern att göra. Jag blir väldigt saklig och lösningsorienterad. Det kanske är det som hjälpt mig att hålla huvudet över vattenytan. Det har aldrig funnits någon tvekan om att jag ska bli frisk och jag kan nästan bli provocerad av att människor, i all välmening, säger att jag kommer klara det. Vad menas med det? Överleva? Det finns ingen annan väg att gå.
Jag tänker att jag ska skriva lite olika inlägg om operationen, tiden med cellgifter och om hur det var att vakna upp med stomi.
Tack för att du tagit dig tid att läsa det här långa inlägget och fråga gärna om du undrar något.
Jag har startat den här bloggen för att jag ska ha ett ställe att skriva av mig på och samtidigt kunna berätta för alla ni som finns för mig hur läget är just nu. Ni är så många som hör av er och undrar hur det går och hur jag mår. Ni är guld värda allihopa 💜 Kram på er!
❤️❤️❤️❤️
skriven