Det har varit en jobbig eftermiddag och kväll. Känslor som sköljer över mig. Just nu mår jag bra. Just idag finns inget, förutom min äckliga läpp, som säger mig att jag är obotligt sjuk. Att jag har massa elaka tumörer som växer i min kropp. Att läkarna inte kan ta bort det sjuka. Att min lever riskerar att bli igentäppt av metastaser. Att min kroppspulsåder har små tumörer på sig som vi hoppas på inte växer in i ådern.
Imorgon är det dags för cellgifter igen. JAG VILL INTE. Jag orkar inte vara sådär trött. Jag känner sånt äckel inför hur illa det kommer smaka i munnen. Jag får panikkänslor av tanken att ha pumpen sitta fast i mig. Jävla jävla jävla skitcancer. JAG HATAR DIG!!!
Många tankar på framtiden. Hur kommer det kännas när jag börjar må sämre? När kommer jag börja må sämre? Kommer det bli år av smärtor och sjukhusinläggningar? Eller kommer det gå fort?
Jag är inte rädd för att dö. Jag är rädd för att jag inte kommer hinna med att uppleva allt jag vill innan jag dör.
Det gör så ont att läsa...