Idag fick jag frågan hur min prognos ser ut. "Inte vet jag" var min första tanke. Slog liksom bort frågan. Men det är klart jag vet. Eller jag har ett litet "hum" om hur det "brukar" se ut.
När jag vaknade efter den andra operationen, den där de inte kunde göra mer än att sy ihop mig igen, sa läkaren 2-5 år. Det tog de senare tillbaka och hänvisar nu mer till statistiken som säger max 10 år. 10 år... Det innebär att jag inte kommer få uppleva min 50års dag.
-Så fan heller att jag går med på det! skriker en sida av mig.
-Var realist, säger den andra.
Och jag lyssnar på båda två. Jag måste börja planera för slutet. Jag vill ordna min egen begravning. Ha nedskrivet hur jag vill att Nellies liv ska se ut. Ordna med försäkringar. Jag tänker att om jag bara fixar allt det så kan jag lägga allt fokus på att finnas kvar så länge som möjligt. Jag är bra jäkla seg och envis ska ni veta.
Jag fokuserar ständigt på att ha den bästa livskvaliteten som är möjligt just nu. Vad är viktigt för mig? Vad ger mig energi?
Nu låter det som att jag aldrig är ledsen eller förtvivlad men ju uj uj... Jag är ett vrak inombords vissa dagar. Men jag tillåter mig inte att stanna kvar i den gropen. Allt det skulle resultera i är ett liv i mörker. O hur kul är det?
Nej, jag vill njuta av livet. Det är ju för jäkla underbart.
Idag cyklade jag när Nellie red. Det regnade på tvären och blåste halv storm samtidigt som det var 16 grader varmt och jag hade stickad tröja och jacka. Allt annat än angenämt egentligen. Men känslan i kroppen blir vad man fokuserar på. Vi har ett val, vi kan styra våra tankar (oftast iallafall).
Nellie satt med ett leende på läpparna när Walle gjorde precis det hon bad honom om. De höll på att putta omkull mig när han väjde för en vattenpöl och bara tanken på mig som ett lermonster fick oss att skratta. Vi räknade till över 20 rådjur på en åker och vi hade en supermysig stund tillsammans.
Jag tänker att det man fokuserar på är det man drar till sig.
Jag tänker ofta på den gången när jag nyseparerad, ensamstående och utfattig åkte till High Chaparral med en 5 åring Nellie och bodde med syrran i deras husvagn. När vi gick där på campingen lovade jag Nellie att en gång ska vi ha en egen husvagn att kuska runt med. Och idag har vi det! Det bara måste funka att stenhårt fokusera på det man vill!
Bilder från sommaren 2011
Kusinmys i syrrans husvagn och kramkalas på Liseberg 💚
Imorgon ska jag träffa Bettan för lite poddsnack. Ska berätta mer för er snart om vår briljanta idé! 👏
Kram på er 💚
Hemska sjukdom. Jag går på behandlingar igen då tumören vaknat.
skrivenHoppas innerligt att du får många år till. För mig har läkarna inte sagt nåt om hur länge. Allt beror väl på hur våra kroppar orkar. Lycka till med behandlingarna. Jag ska iväg imorgon igen 😢 och sen veta att 3-4 dagar mår man riktigt skit. Lycka till och jag läser din blogg då och då 💚