Jag har fått min första dos cellgifter vilket var fruktansvärt. Har aldrig varit så sjuk. Kräktes i fyra dagar innan det lättade och jag "bara" var illamående. Läkarna har sagt att det inte ska bli så illa nästa gång och har satt
in mer och bättre förebyggande mediciner. Men jag är ändå rädd och har en väldig ångest för att det ska bli likadant.
De har även sagt att jag antagligen kommer tappa håret. Det känns så overkligt att det är jag som sitter och googlar peruker...
Det är mycket som känns konstigt och overkligt. Till exempel tanken på att jag kanske aldrig mer kommer att jobba. Jag som älskar mitt jobb.
Vissa dagar känner jag mig stark och kan hålla distans till att jag aldrig kommer bli frisk. Jag kan prata om det och tänka positiva tankar. Andra dagar svallar känslorna hej vilt och tårarna rinner utan att jag kan göra något åt det. Jag har mycket
närmre till gråten och kan börja gråta av att höra en låt eller se en bild på insta.
Jag njuter av varje sekund jag har med de jag älskar. Allt jag vill är att spendera tid med dom. Förra helgen åkte vi ut med husvagnen och mötte upp mamma och pappa. Så mysigt.
Det blir mycket hästar och även om jag ibland bara sitter på en pall och tittar på är det som balsam för själen att vara i stallet.
Idag hade jag ett riktigt breakdown. Fast ett bra sådant. Linda, en vän till mig var här och vi satt och pratade om allt möjligt och kom in på Facebook-sidan Samla minnen som jag skrivit om tidigare. Jag berättade att jag köpt varsitt fiskespö till
tjejerna och då brast det. De där jäkla fiskespöna står för så mycket. Vi brukar hyra båt på en del campingar och ro ut och fiska. Förra året blev det inte av att vi köpte flera spön utan vi delade på två stycken. Vilket inte är så kul för den
som bara får sitta och vänta. Nu använde jag 700kr av de insamlade pengarna för att alla ska kunna ha varsitt spö. Det är egentligen inte så mycket pengar men när man är sjukskriven och får mycket mindre pengar varje månad är det ingen prioritet att
köpa nya fiskegrejer direkt. Förstår ni vart jag vill komma?
Jag blir så tagen av alla fina människor som vill ge oss härliga minnen. Vi måste uppfinna ett nytt ord för tacksamhet. Tack räcker ingenstans.
Nu ska jag gå o krama min lilla böna. Hårt och länge även om hon tycker jag är svindryg.
Gör det du med. Krama de som är viktiga för dig. Berätta en gång extra för dom hur mycket du älskar dom.
Kram från mig 💜
Hoppas att det inte blir lika hemskt med cellgifterna nästa gång. Hästar är så läkande! Det är det bästa som finns! Hoppas du får en bra söndag!
skriven