Ni vet min vän Karin? Hon som gav mig sin födelsedag? Hon var ganska upptagen den dagen kan man säga.
På söndagskvällen fick jag en summa pengar swishat till mig som kommit in både från mina vänner och deras vänner men även människor som vi knappt känner. Alltså va? Finns det så här fina människor? Människor som öppnar sina hjärtan för att vi ska kunna ha det bra? Det kändes och känns fortfarande som att mitt hjärta blöder av tacksamhet och tårarna rann hela dagen utan att jag kunde hjälpa det. Skönt att tårarna för en gång skull rann av en bra anledning 😍
Pengarna sätts på ett separat konto och jag har en liten plan över hur de ska användas på bästa sätt.
Bara för att Karins födelsedag var över slutade inte hennes swish att plinga.
Karin har en kompanjon i det här; Ilona. 😃 En annan lite halvgalen vän jag har som ni sett här på bloggen förut. Nu har de berättat för mig att de bestämt sig för att det här bara var början. Insamlingen ska fortsätta vara aktiv och de har så många idéer som de inte vill delge mig 😅
💗 Ilona och Karin 💗
Det här betyder så mycket för mig tjejer ❤️ Om det är något jag vet om er så är det att ni med era stora hjärtan aldrig ger upp.
Och det gör inte jag heller. Jag tänker kämpa som den envisa åsna mamma och pappa födde mig till. Jag kommer att ta tillvara på varje sekund av livet.
Det är så otroligt viktigt för mig att vi ska kunna sätta guldkant på tillvaron och tiden vi har tillsammans. Kunna åka till Liseberg som tjejerna älskar. Se deras ögon glittra av glädje och galenskap när det ger sig upp i en karusell som de kanske inte riktigt vågar åka. Kunna åka och campa och hänga med mormor o morfar. I den här Coronatiden vågar min pappa inte ens komma hit för han är så rädd att smitta mig. Kan vi mötas upp med husvagnarna kan vi fiska och grilla och bara hänga utan att riskera något. Är det dessutom så att jag inte mår bra så finns alltid en säng i närheten att vila i.
Jag önskar inget hellre än att Nellie ska kunna fortsätta med det hon älskar; hästar. Jag riktigt ser på henne hur hon slappnar av och släpper allt jobbigt när vi är i stallet.
En annan sak som jag önskar är att kunna starta ett sparande till Nellie som ska kunna göra starten på hennes vuxenliv lite lättare. Det skulle kännas så bra i mammahjärtat.
Lite vardag då... Sedan jag kom hem från sjukhuset har jag sovit i soffan. Jag har varit tvungen att sova mer eller mindre sittande. Men i takt med att svullnaden lägger sig och det inte stramar i såret lika mycket blir det lättare att ligga helt plant. Inatt gör jag ett försök att sova i min egen säng.
Jag har även varit ute på en liten promenad idag och orkade följa med Micke för att hämta Nellie i stallet ikväll. Det är jättejobbigt att stå upp och gå även korta sträckor men jag känner att återhämtningen går mycket fortare denna gång. Inte så konstigt kanske då de inte varit inne o grävt runt som sist..
Mitt tågspår. Går från bröstben till blygdben.
